Martinus

När jag på 90-talet började läsa Martinus böcker förändrades hela min världsbild. Allt föll på plats och jag kände instinktivt att hans logiska och storslagna tankar beskrev verkligheten på ett riktigt sätt. Mitt liv sattes in i ett sammanhang och fick en mening som ger mig trygghet och vetskap om att jag är mycket mer än jag anar och tror.

Martinus kosmologi är okänd för de flesta, vilket till viss del kan bero på att den stora textmassan är svårläst och dessutom nästan omöjlig att förenkla eller sammanfatta eftersom den innehåller så mycket detaljer. Martinus själv avvisade varje tanke på att det skulle skapas en organisation eller rörelse runt hans lära och det är säkert också en bidragande orsak till att så få känner till den.

Martinus (1890-1981) 

föddes på norra Jylland. Han gick några få terminer i byskolan, jobbade som herdepojke från han var 12 år och utbildade sig till mejerist när han var 18 år. När han var i trettioårsåldern fick han en omvälvande andlig upplevelse som gav honom insikter i de orsaker och principer som utgör vår fysiska verklighet. Han upplevde att världsalltet är ett levande väsen och att allt existerar som organiska delar i denna helhet. Det är detta väsen som är religionernas Gud och dess styrande princip, "grundtonen" i universum, är kärlek.

Martinus kände en stark kallelse att föra ut det kosmiska budskap han fått till sina medmänniskor. 1932 gav han ut första delen av sitt huvudarbete "Livets bog" och den sjunde och sista delen av detta 3.000 sidor långa verk gavs ut 1960. I sina skrifter refererar Martinus ofta till Bibeln och han menar att mycket som är oklart och gåtfullt där kommer att ses på ett nytt sätt genom hans kosmologi. Gamla testamentet var anpassat till människor på en helt annan utvecklingsnivå än vår, när Nya testamentet tillkom var människorna mogna för högre sanningar, men det har gått tvåtusen år sedan dess och våra insikter och kunskaper om kosmos skiljer sig oerhört mycket från äldre tiders uppfattningar. Vi börjar bli mottagliga för än högre sanningar och det är dessa som kosmologin ska ge oss. Därför kallade Martinus sitt stora verk för Tredje testamentet.

Martinus för inte fram några dogmer eller trosläror och det hålls inga "andakter" eller "gudstjänster" kring hans lära. Han menar att den bästa andliga skolan är att försöka leva efter nästakärleks-idealet precis där man befinner sig i det vardagliga livet. Han sätter inte upp några förbud eller levnadsregler, även om han själv var renlevnadsman, vegetarian och pacifist. Hans budskap står öppet för alla, det är en fritt tillgänglig vägledning för alla sökare.

Att på ett så begränsat utrymme som detta försöka presentera Martinus livs- och världsåskådning är inte lätt. Risken finns att jag utelämnar detaljer som för mig är självklara, men som behövs för att förstå helheten. Man kan säga att Martinus kosmologi fyller det existentiella tomrum eller andliga vakuum som nutidsmänniskan ofta känner. Han presenterar en världsbild som både tillfredsställer vårt krav på vetenskaplighet och vårt behov av kärlek och meningsfullhet.

Martinus kosmologi är en vetenskap om livet. Den ger svar på frågan om varför lidande och ondska finns, förklarar vilka principer som styr livets eviga existens och hur vi skapar vår framtid, vårt öde, genom vårt sätt att tänka och handla idag.

Det kosmos vi kan se genom våra teleskop kallar vi för makrokosmos. Vi antar att det är oändligt, för om det slutade någonstans, vad skulle då finnas där bortom? Vi har även ett kosmos "åt andra hållet", mikrokosmos, bestående av bland annat molekyler, atomer och kvarkar. Världsalltets utsträckning i mikrokosmos är enligt Martinus också oändligt, det finns ingen gräns för hur litet något kan bli. Där vi människor befinner oss kallar Martinus mellankosmos (sett ur vår synvinkel, eftersom allt är relativt).
Materien som ser ut att vara fast och massiv, består egentligen av strålar, kraftfält och vibrationer, det är vetenskapen helt på det klara med idag, liksom att det finns enorma tomrum i rymden och mellan atomerna. Hur tomt kan följande liknelse ge en aning om:
Om man minskar ner jorden till en tallriks storlek, ligger månen 7 meter, solen 3 kilometer och närmaste stjärna 80.000 mil bort!
Lika glest är det i mikrokosmos: om man kunde tränga ihop alla jordens atomer skulle de få plats i en tändsticksask och alla de partiklar atomerna består av skulle i sin tur rymmas på en yta mindre än den finaste nålspets! (Mind-blowing!) 

Martinus menade att "tomrummet" är den andliga världens hemvist och att allt som finns i makro-, mellan- och mikrokosmos är levande väsen som genomgår en evig utveckling. Det är intressant att notera att vetenskapen idag också anser att "tomrummet" inte är tomt utan består av krafter som håller allt på plats....

Martinus använder 100-tals och åter 100-tals sidor för att förklara det jag försöker mig på att sammanfatta på några rader. Jag är medveten om att mycket låter konstigt och "torrt", men fastän Martinus är mycket logisk och detaljrik, genomsyras hans verk av en enorm kärlek och ödmjukhet!

Alla väsen (ett typiskt Martinus-ord) har enligt Martinus evigt liv, de har alltid funnits, finns nu och kommer alltid att finnas. Varje väsen lever sitt liv växelvis i den andliga och materiella världen. Under sitt liv i materien samlar det på sig erfarenheter och lärdomar och utvecklar egenskaper och förmågor. Denna evolution/reinkarnation försiggår i sex väldiga, ständigt återkommande utvecklingszoner eller "riken":
1.  Växtriket
2.  Djurriket
3.  Det riktiga människoriket
4.  Visdomsriket
5.  Den gudomliga världen
6.  Salighetsriket (mineralriket)
Till dessa riken är sex grundenergier knutna:
1.  Instinktsenergi
2.  Tyngdenergi
3.  Känsloenergi
4.  Intelligensenergi
5.  Intiutionsenergi
6.  Minnesenergi

Till växtriket hör naturligtvis alla växter. De har inget utvecklat medvetande på det materiella planet, men de har förmågan att instinktivt "ana" sin omvärld och reagera inför den.  Däremot är de medvetna i sin "inre värld", som består av "minnen" från tidigare spiralkretslopp (som förklaras längre fram).

Djuren (inkl människan!) präglas fortfarande av sina instinkter, men den dominerande energin i djurriket är tyngdenergin, även kallad explosionsenergin. Den våldsamma kraft som rovdjuret utvecklar och den energi som ligger bakom alla muskelrörelser bygger på explosiv verksamhet nere i mikrokosmos. Den hetsighet och ilska som människan kan visa prov på, överhuvudtaget allt vi brukar kalla för "ondska", hänger samman med denna energi. Det är den kvarvarande, alltför kraftiga tyngdenergin som fortfarande gör människan i mångt och mycket till ett djur.

Enligt Martinus är vi ännu inga "riktiga" människor. På vår vandring mot det riktiga människoriket, släpar vi, som sagt, med oss stora mängder tyngdenergi som en "black om foten". Det lidande som vi genomgår här i materien, är ett led i vår utveckling, en form av gudomlig undervisning. I nöd och sorg, sjukdom och plågor utvecklas känsloenergin, som är det riktiga människorikets dominerande energi. Endast genom att själva lida kan vi lära oss att förstå andras lidande och utveckla empati för andra varelser. Hos djuret och den primitiva människan är det som kallas medkänsla bara av instinktiv natur och riktar sig främst till den egna familjen och släkten, sedan mot fosterlandet och den egna rasen. Hos den riktiga människan har empatin utvecklats till fullständig nästakärlek. Då förekommer inte längre vrede, hat, ilska, avundsjuka, svartsjuka, mord eller krig, då lever man i ett fredsrike. (Längtar man dit, eller?)

För varje liv har väsendet utvecklats, skaffat sig erfarenheter, byggt upp förmågor och egenskaper och slutligen blivit en riktig människa. Nu får hon kosmiskt medvetande och svar på livets stora frågor. Eftersom den färdiga människan inte har mer att lära i den materiella världen, stannar hon, efter sin sista "död", kvar i den andliga världen, den värld hon tidigare bara besökt mellan sina inkarnationer. Det första riket i den andliga världen kallas visdomsriket och här är intelligensenergin den dominerande. Det enda som behövs i form av näring är tankemateria och kärlek. Här existerar inga avstånd eller platser, tillvaron formar sig efter människans minsta tanke. Martinus skriver att visdomsriket är en så överlägsen, gudomlig tillvaro att den är lika svår att förklara för oss, som att göra "den lätta sommarbrisens luftiga tillvaro begriplig för den tunga, massiva graniten".
Från denna värld "strålar" tankar, idéer och inspiration ner till det fysiska planet och ger impulser till olika filosofier och världsåskådningar. Man kan säga att visdomsrikets väsen, dessa "änglar", deltar i den fysiska världens uteckling.

Den högsta form av tillvaro som ett väsen kan uppnå är livet i den gudomliga världen. Här dominerar intuitionsenergin, den energi som möjliggör för henne att leva i "Guds närhet", i fullkomlig harmoni med den gudomliga viljan. Intuitionen är en energi som även tränger ner till den jordiska människans tillvaro och inspirerar till konst, musik och litteratur.

Det sjätte och sista riket i kretsloppet är salighetsriket. Här är minnesenergin den helt dominerande. Nu är väsendet mätt på upplevelser i den yttre världen och drar sig tillbaka till sin inre värld för att minnas alla händelser under sina oräkneliga liv i kretsloppet. För sin inre blick ser väsendet upplevelser och detaljer från sin tillvaro som växt, djur och människa på det fysiska planet och som strålväsen på de andliga planen. Allt som hänt, även "det onda", kan nu ses i sitt sammanhang och får mening. Martinus kallar dessa bilder "guldkopior", eftersom de ses i ett gyllene skimmer. Här passar ett citat av Martinus, som även sammanfattar hans lära: "Allt är mycket gott".

Eftersom kosmos är en levande organism i ständig rörelse och utveckling, driver lagen om hunger och mättnad väsendet vidare på sin eviga vandring. Även i det guldskimrande salighetsriket blir det långtråkigt, väsendet börjar längta tillbaka till livet i den yttre världen tillsammans med andra varelser och börjar på nytt sitt inträde i den fysiska världen. Materiellt sker detta genom att den strålformiga kroppen så småningom förtätas till gasform, flytande form och slutligen fast form. Salighetsrikets fysiska sida känner vi som mineralriket. Att vi inte ser mineraler, stenar och kristaller som levande väsen beror alltså på att deras dagsmedvetande enbart är riktat "inåt", mot deras "inre" värld.

När väsendet fullbordat sin genomgång genom de sex kosmiska rikena - en resa som tar eoner - börjar ett nytt kretslopp på ett högre plan - utvecklingen sker alltså som en spiral, inte som en cirkel. När det talas om att växterna en gång ska bli djur och djuren människor, så betyder det inte att de ska likna dagens djur och människor. Det betyder bara att varje växt och djur en gång ska nå det utvecklingssteg som är i nivå med människans. Det finns en oändlig mängd utvecklingsbanor som alla leder genom spiralkretsloppets riken och dessa banor finns överallt i kosmos.

Trevlig resa!