Vägskäl

Tankar nu på morgonen:

Man kan inte stänga in Gud i en bok eller inom ramen för en tradition.

För mig är Gud oändlig, ofattbar, allt som finns (men ändå närmare mig än mina egna pulsslag eftersom vi är ett, som droppen är ett med oceanen).

Våra religiösa traditioner består av myter och liknelser som är menade att hjälpa oss att, om inte förstå, så ana Gud, men man kan aldrig göra dem till sanning.

Jag inser att människan känner ett behov av att göra det ogripbara begripligt, men i sina försök har hon förminskat Gud och därmed sig själv!

Kan jag verkligen vara präst i Svenska kyrkan? Jag vill vara med och förändra, men orkar jag? Kan jag fortsätta att alltid lägga band på mig och redigera det jag vill säga? Jag står vid ett vägskäl...